God middag!

När Halldór Laxness var här i Stockholm i december 1955 för att ta emot Nobelpriset i litteratur mottog han, som väntat, många lyckönskningstelegram. Han berättade sedan, att vid ett tillfälle då han bytte om inför en fest en av dessa högtidskvällar i staden, bad han sin medhjälpare läsa telegrammen högt. „Alla möjliga sorters högt uppsatta personer inom kulturlivet hörde av sig, liksom företrädare för institutioner och föreningar; hälsningar skickades av såväl namnkunniga personer som fullkomligt okända människor, och så får man heller inte glömma alla vänner, vänners vänner och mer eller mindre nära bekanta som en vagabond ju samlar på sig under många års resor i olika länder“, sa Laxness.

Han ville förvissa sig om att han inte skulle missa någon som han borde svara med tacksamhet genast. Mitt i uppläsningen avbröt han sin medhjälpare och bad honom upprepa det han senast läst. „Det var ett hjärtligt „lycka till“ från en grupp dikesgrävare i Sundsvall – de män som gräver för kloaker“, sa Laxness och fortsatte: „Det var glädjande att få räkna så många inflytelserika personer till sin vänkrets, berömda kollegor och förebilder, nationella och internationella kulturinstitutioner och inte minst kungahuset och bankerna. Men inget kan väl glädja hjärtat mer än att veta att man är orsaken till att män som står böjda över kloakdikena djupt i jorden för att försöka få vattnet att rinna igenom, plötsligt rätar på ryggen en vintereftermiddag i Sundsvall för att hurra för litteraturen. Vi kom fram till, att om det var någon jag ödmjukast skulle framföra min tacksamhet till redan under festen, så var det just dessa män. Och bara ett telegram skickades: till dikesgrävarna i Sundsvall.

Den här lilla historien om Halldór Laxness, som skulle ha fyllt hundra år den 23 april i år, belyser tydligt hans inställning till livet och tillvaron. Han glömde aldrig någonsin var han hade sina rötter – hos den enkla allmogen – och lyfte alltid fram den i sina skrifter. I sin Nobelföreläsning frågade han sig bland annat: „Vad gör ära och berömmelse för en författare?“ Och han svarade: „Visst ger det välstånd och lycka av det materiella slaget. Men om en isländsk författare glömmer sitt ursprung i folkdjupet, där som historien bor, om han förlorar kontakten med det knappa livet, glömmer bort sin tacksamhetsskuld till de värderingar som min mormor lärde mig att hålla högt – då är berömmelsen ytterst lite värd, och likaså den välmåga som följer med pengar.“

Halldór Laxness’ bana sträcker sig över en otroligt lång tid. Hans första roman, Barn náttúrunnar („Naturens barn“), kom ut året efter första världskrigets slut och den sista boken från hans penna, Dagar hos munkar, där han skriver om sin vistelse i kloster på 20-talet, låg på bokhandelsdiskarna två år för Berlinmurens fall. Under hela denna tid – i nästan 70 år – var han en framstående figur i isländskt samhällsliv och europeiskt kulturliv. Han gav ut 62 skrifter under 68 år, eller nästan en bok om året.

Hans verk väckte alltid uppmärksamhet och i början delades det isländska folket i två läger, de som höll med honom och de som var emot honom. Ingen stod likgiltig inför hans böcker. Han skrev dessutom outtröttligt artiklar i tidningarna om allt mellan himmel och jord. Halldór höll inte tillbaka sina åsikter i de heta klasspolitiska debatterna på 30-talet; han skrev ett stort antal kulturartiklar, startade en debatt om utegångshästar eftersom han ansåg att behandlingen av dem var en skam för nationen på sin tid, han intresserade sig för miljöfrågor och alla sorters sociala spörsmål – ja, listan kunde göras lång. Inget mänskligt var honom främmande – han hade åsikter om allt. Och oavsett om folk var med honom eller mot honom togs det han skrev på allvar – det var alltid sådant som angick folk. Det är svårt att finna någon författare som så helhjärtat engagerat sig i sitt folks öde, tolkat det samtidigt som han har försökt påverka dess utveckling. Det har sagts om Laxness att han är västerlandets siste nationalskald. Islänningarna följde med hans minsta rörelse i flera årtionden, han var en sorts fadersgestalt för folket under en tid då litteraturen spelade en stor roll för nationens självbild. Islänningarna betraktar gärna sig själva som ett litteraturfolk, „sagorna” som skrevs på medeltiden var en symbol för landets guldålder, och i Halldór Laxness hade dessa klassiska författare fått en arvtagare.

Halldór Laxness föddes två år in på 1900-talet, och dog när två år återstod av det. Han upplevde de största förändringar som ägt rum under ett århundrade i Islands historia. När han började skriva var Island i själva verket fortfarande ett bondesamhälle. Reykjavík var en liten by och de flesta islänningarna bodde på landsbygden. Han var alltså delaktig i en process där ett helt folk fördes nästan ända från medeltiden till modern tid. Det är därför inte konstigt att folk vid hans bortgång den 8 februari 1998 sa att det tjugonde århundradet på Island har varit Halldór Laxness’ århundrade.  Han var länge omstridd för sina politiska åsikters skull, men efter att han fick Nobelpriset i litteratur 1955 kan man nog säga att folket enat slöt upp bakom honom.

Halldór Laxness’ gestalt reser sig högt över alla andra isländska författare på nittonhundratalet. Han var mycket produktiv under en lång tid, skrev tretton stora romaner, fem dramatiska verk och en dramatisering av en av romanerna, förutom novellsamlingar, memoarer och otaliga artiklar. Hans böcker har översatts till 43 språk och getts ut i mer än 500 utgåvor. Nästan alla har kommit ut på svenska. De har sålts i stora upplagor över hela världen, till exempel i hundra tusen exemplar i USA. Hans bana är unik, få kan tävla med variationen i hans utgivning och man kan säga att med varje ny bok har han överraskat sina läsare från ett nytt håll.

Halldór Laxness visste tidigt vad han ville. Han ville bli en av världens främsta författare – „han skulle sjunga för hela världen“, så som det står om Bjartur i Sumarhúsums son i Fria män. Redan som barn skrev han jämt och ständigt och hans första roman såg dagens ljus 1919. Omdömena om den var ganska positiva och en del kritiker trodde till och med att här var en begåvad författare på väg. Han åkte sedan utomlands, bodde i Köpenhamn och lyckades bland annat få en novell publicerad på framsidan av helgutgåvan av Danmarks då största dagstidning, Berlingske Tidende. Några dagar innan berättelsen publicerades, den 10 oktober 1919, skrev han i ett brev till sin mor: „Jag känner tydligt vilket stort steg denna resa (till Köpenhamn) är på vägen mot det som jag alltid har eftersträvat, nämligen att få lära känna människorna och världen, så att jag ska kunna bli en verklig författare, vilket hela mitt sinne är inställt på.“ Ett tag funderade han på att skriva på danska som flera av hans landsmän gjort med stor framgång och skrev i ett julbrev 1919 till sin mor: „Jag har lovat att inte komma hem förrän jag slagit igenom på danska“. Halldór Laxness bestämde sig dock för att hålla fast vid sitt modersmål, och den saken är säker att ingen annan haft större roll i att förnya det isländska språket på 1900-talet.

20-talet var en betydelsefull period i Halldórs utveckling. Han var mycket sökande, vistades bl.a. i ett kloster under en tid och i romanen Vefarinn mikli frá Kasmír („Den store vävaren från Kashmir“) gav han sig ivrigt i kast med sin samtid. Peter Hallberg som i många år ägnade sig åt att forska om Laxness’ författarskap, har om denna bok sagt: „Det är tveksamt om det någonsin kommit ut någon bok i de nordiska länderna som innehållit en lika stark och mångsidig beskrivning av efterkrigsårens idévärld som ‘Den store vävaren’.“

„Den store vävaren från Kashmir“ handlar om Steinn Elliði som går på sitt nittonde år när berättelsen börjar och skildrar några år i hans liv. Vid första anblick tycks detta vara en traditionell utvecklingsroman men när man ser närmare efter slår berättelsen sig ur den ramen. Steinn Elliði irrar mellan olika livsåskådningar och i huvudsak slits han mellan tre spår: den katolska tron, kommunismen och Friedrich Nietzsches övermänskotankar. En katolik lever för Gud, kommunisten lever för människorna men den som lever efter övermänskoidealen lever för sig själv.

Det finns många gemensamma drag hos huvudpersonen i „Den store vävaren från Kashmir“, Steinn Elliði och Halldór Laxness. Halldór var en tid katolik, vistades i kloster men i och med romanen „Den store vävaren från Kashmir“ kan man säga att han vänder sig bort från den katolska kyrkan. Det var inte Gud som segrade i kampen om Halldórs själ, utan människorna, för nu söker han sig till socialismen.

I april och maj 1931 skrev Laxness från Leipzig i Tyskland brev till sin dåvarande hustru Ingibjörg Einarsdóttir  där han beskriver hur han brottas med sin nya bok som är den andra delen av ett större verk:

Arbetet med den nya boken går bra. Jag har gott hopp om den – ibland. – Som du vet – förtvivlar jag emellanåt… Ämnet är alldeles förskräckligt svårt och invecklat och jag lever i ständig ovisshet om hur det hela ska sluta, romanfigurerna tar för var dag som går på sig allt mer storslagna dimensioner… Och om jag lyckas med andra bandet, då är jag made, då har jag skrivit en roman i världsformat…  Jag har ett skräckinjagande arbete framför mig. Och jag ska bli en stor författare av internationella mått eller dö! Här finns ingen pardon och inget som heter att ge efter en enda hårsmån. Jag ska – eller dö!

Romanen det handlar om här är Salka Valka som utspelar sig bland allmogen i ett litet fiskeläge. Första delen kom ut 1931 och nu arbetade han med verkets andra del. Det framgår tydligt av dessa brottstycken att författaren är nedslagen. Men han är full av kämpaglöd och har ju också börjat ta itu med nästa storverk. Halldór vet vad han är mäktig, men än har han inte lyckats slå igenom med någon bok utomlands. Men han blev sannspådd. Salka Valka röjde väg för honom på den utländska bokmarknaden och denna bok har nu getts ut på 26 språk.

I Salka Valka skildras den isländska allmogens kamp för livet, både vad gäller de knappa livsvillkoren och deras kontroverser i privatlivet. I denna berättelse är alla människor svaga och alla förtjänar de medlidande. Rätt och fel är inga motsatser, vilket ju var vanligt i realistiska samhällsskildringar från 30-talet, den hårda klasskampens tid. Författare och läsare känner innerlig och helhjärtad sympati för alla personerna i boken – hur lågt de än sjunker. Till och med det fula är vackert.

Därmed undviker Halldór Laxness att falla i den grop som innebär att skriva i den enahanda socialrealismens anda, där de goda är genomgoda och de onda genomonda. I denna roman testar Laxness de läror som han förkunnade i sina artiklar om samhällsfrågor och kommer fram till att de inte håller i verkliga livet – vare sig han nu var medveten om detta eller ej.

Efter Salka Valka skrev Laxness Fria män (1934-35) om en bonde i en avlägset belägen dalgång, Bjartur í Sumarhúsum, mannen som sådde i sin oväns åker hela sitt liv, dag och natt, som det står i romanen. Fria män är den roman av alla hans verk som gjort honom mest berömd ute i stora världen.

Halldór har själv sagt att han delvis skrev Fria män som ett svar på Hamsuns Markens gröda. Båda romanerna skildrar en ensam bonde, men på olika sätt. Det första ord Isak i Markens gröda yttrar är „ja“, medan Bjarturs första ord är „nej“. Bjartur kämpar hela livet för sin självständighet. Han är fattig som en kyrkråtta men vill inte vara beroende av någon annan. Samtidigt motarbetar han sina egna intressen och till slut har han förlorat allt och måste ge sig av in i en ännu avlägsnare dalgång med det som finns kvar av familjen. Men han är ändå en segrare för han har faktiskt erkänt att han haft fel. Isak i Markens gröda har däremot blivit en välbärgad man när romanen slutar.

På 40-talet började Laxness skriva historiska romaner, bland andra Islands klocka som var ett inlägg i den isländska debatten om politisk självständighet. Den kom ut i tre delar mellan åren 1943 och 1946. På 50-talet kunde man i hans skrifter urskilja stora tvivel på det han tidigare trott på – han vände sig bort från alla läror. På 60-talet skrev han flera dramatiska verk i absurd stil och fyrtio år efter att han skrev „Den store vävaren från Kashmir“, nästan sjuttio år gammal, började han på nytt flörta med modernismen i sitt romanskrivande, i stil med unga isländska författare, i Själavård vid Jökeln. Där berättas om biskopens utsände som har skickats att undersöka hur prästen vid Snæfellsjökull sköter sitt ämbete. Prästen har slutat förkunna den kristna tron och säger: „Den som inte lever i poesi överlever inte här på jorden.“

När Laxness gav ut Själavård vid Jökeln 1968 hade det gått åtta år sedan hans senaste roman Det återvunna paradiset, kom ut.

Skrivandet av Själavård vid Jökeln tycks ha varit ansträngande för Laxness och ur breven till hustrun Auður kan man utläsa att han själv tvivlade på resultatet. Den femte oktober 1968 skriver han till henne från Köpenhamn: „Jag har ännu inte riktigt hämtat mig efter arbetet med Själavård vid Jökeln, det var lite som att försöka vända Goðafoss.“ Och den attonde oktober skriver han till hustrun om boken: „den tog nästan död på mig“. Tre dagar senare skriver han återigen till Auður och då måste han ha fått reda på att boken fått ett gott mottagande på Island. Han tycker att „det är roligt att så många goda män skulle ha svalt en bok som Själavård vid Jökeln utan att hicka nämnvärt. Ingen vet dock bättre än jag själv hur många brister boken har, men det är ju ingen idé att tala mer om det.“ Laxness fick de isländska litteraturkritikernas pris för Själavård vid Jökeln. Det är också värt att nämna att när boken kom ut i pocket i Tyskland skrev Der Stern om den: „En gåtfull och excentrisk berättelse som får tårarna att skratta.“ Nu har boken översatts till tio språk och getts ut i mer än tjugo utgåvor. Den har också filmatiserats av Halldórs dotter Guðný Halldórsdóttir, så författarens egna tvivel på verket har sannerligen kommit på skam.

Halldór Laxness hade inte någon allenarådande livsåskådning genom livet. Han började sin bana som katolik, övergick till socialismen men avsvor sig senare alla läror – utom då kanske taoismen. Hans begravning i februari 1998 ägde rum i den katolska kyrkan i Reykjavik, där man förde samman olika begravningsseder från den katolska och protestantiska tron. På så vis kan man säga att cirkeln var sluten. Han försökte aldrig dölja de tidigare åsikter som han kanske hade övergivit, utan betraktade dem som en del i sin egen utveckling.

Laxness’ mest kända åsiktsbyte var när han gjorde upp med Sovjetunionen och Stalin i sin bok Skaldetid 1963. „Det är intressant att se hur Stalin för varje år som gick blev ett skolexempel på hur makten demoraliserar människan, på det vis att en man som uppnått total makt på sitt område samtidigt blir fullständigt omoralisk,“ skriver han där.  Boken väckte stor uppmärksamhet när den kom ut, men när man ser tillbaka kan man se att hans inställning förändras gradvis under hela 50-talet. Med Gerpla (1952) diktar Halldór en ny islänningasaga som utspelar sig på den klassiska tiden. Där driver han med den gamla hjältedyrkan som finns i islänningasagorna, men bokens budskap är lika mycket riktat till samtiden, där maktfullkomlighet och våld länge varit metoder som använts av styrande i olika länder som räds sina undersåtar mest av allt.  De som så ville, kunde här se en hänvisning till Hitler och Stalin – till ledardyrkan – men i boken ges också exempel på andra samhällen med motsatt styrelseskick. Ett sådant modellsamhälle finner Laxness hos grönländska eskimåer.  Denna urbefolkning känner endast till ett samhälle där alla är jämlika och lever i bästa samförstånd och där inga ledare finns.

Det återvunna paradiset utkom 1960, samtidigt på Island och i Sverige. Bokens huvudperson, bonden Steinar, tror sig ha funnit sitt idealsamhälle, sitt paradis på jorden. Han ger sig av för att leva i det samhället, men återvänder i slutet av boken fra Utah i USA till fädernejorden. Det tusenåriga idealriket var en falsk illusion. När boken slutar befinner sig Steinar i samma situation som innan han for, och ingenting tycks ha hänt. Halldór har själv skrivit så här i en artikel om Det återvunna paradiset:

En vis man har sagt att den som reser bort aldrig kan komma tillbaka, och det beror på att när han kommer tillbaka är han en annan människa än han var när han for… Och mellan ängen som han lämnade och ängen som han återvänder till, ligger inte bara kungarikena och de stora haven och världens alla öknar, utan också själva det förlovade landet.

Steinar finner en tro eller ett ideal som han sedan förlorar men han får till sist en ny livssyn. Det samma kan man säga om Halldór Laxness. Sovjetsocialismen blev inte det paradis det var tänkt att bli.

Laxness’ livsåskådningar förändrades med tiden och i vissa avseenden märks detta också i hans verk. Men man kan också se gemensamma drag i alla hans verk, från det första till det sista. Han såg på saker och ting med andra ögon än de flesta människor, var ofta skarp i sina texter men lyckades alltid se komiska sidor hos sina romanfigurer och deras beteenden. Och ständigt har han sympati för dem som inte har det så lätt. Han hyllar det han kallar „det gömda folket“, men då menar han inte de varelser som förkommer i den isländska folktron, alver och andra väsen som bor i naturen, utan den vanliga allmogen. Man kan säga att respekten för dessa människor utgör kärnan i Halldórs verk.

Det här kan man se i hans stora romaner, vare sig han skriver om fiskarbeterskan Salka Valka, bonden Bjartur í Sumarhúsum eller forntidens isländska hjältar. Från hans penna kom också ett stort antal debattartiklar om samhällsfrågor, och även i dem ser man detta tema. På 20-talet lär han det isländska folket att tvätta sig och borsta tänderna; på 40-talet, när Island håller på att frigöra sig från danska kronan, lägger han ut texten om hur ett folk ska bete sig som vill bli självständigt för att bli värdigt och respekterat; på 70-talet försöker han öppna ögonen på de styrande för att få dem att behandla sitt land med medvetenhet om miljö och naturvärn – och så vidare, och så vidare. Han vill att folket ska ha självrespekt – ty utan självrespekt kan man inte vänta sig att bli respekterad av andra.

Var Halldór än befann sig hade han alltid med sig en anteckningsbok där han skrev ner kommentarer om den bok han just då höll på med eller idéer till en ny bok. I en sådan anteckningsbok från 50-talet kan man läsa en idéskiss för boken Tidens gång i Backstugan som kom ut 1957 och den kan sägas gälla för det mesta som Halldór skrev.

Allra först i boken beskriver författaren vad det är han tänkt sig med den kommande romanen:

Det enkla, ofördärvade, „gömda folket“ – och ändå så oändligt skröpligt och svagt om man ser det ur moralteologisk synvinkel, eller lägger andra moraliska aspekter på det – boken ska vara ett ode till detta folk, beviset på att det är de här människorna, de enkla, som fostrar fridsamhetens värderingar. Romanfiguren har sina rötter i det tysta folkdjupet och [de goda människor] han möter i sin barndom blir anledningen till att all den världsliga prakten blir till intet den dag den erbjuds honom – på grund av den längtan han bär på att få komma hem igen, uppleva det tysta djupets enkla liv än en gång.

Tidens gång i Backstugan är med andra ord en hyllning till de människor som plikttroget sköter sitt arbete utan skrytsamhet, ett ode till det enkla livet och de människor som Halldór tyckte mer om än några andra. Och för att ge ytterligare relief åt detta står det lite senare i anteckningsboken:

[Det finns] Två slags islänningar: de extroverta, fantastiska som babblar oavbrutet och ständigt sätter näsan i vädret, som vill göra intryck på folk och vara framträdande i prålsällskapet – och så „det gömda folket”… som har alla goda mänskliga egenskaper men som är totalt befriat från framfusighet, men det är de som utgör själva kärnan, den grundsten som det isländska samhället vilar på, de människor som varje dag uträttar stordåd men aldrig skryter, som ingen hör talas om och som prålsällskapet inte ens upptäcker.

På ett annat ställe i anteckningsboken förklarar han vad han menar med prålsällskapet:

„Prålsällskapet – en solidarisk förening för mikroskopiska lokala storheter som ägnar sig åt att berömma varandra“, med andra ord det som ibland kallas „de fisförnäma” eller „föreningen för inbördes beundran“.

Det gömda folket – den stora allmänheten – är alltså den tysta hopen som förvaltar alla värderingar som är något att ha. Därför är det inte förvånande att Halldór fann det mest angeläget att tacka arbetarna i Sundsvall för lyckönskningstelegrammet i samband med Nobelpriset, de män som stod böjda över kloakrören djupt nere i jorden och slet med att få vattnet att rinna, men plötsligt rätade på ryggarna och steg upp ur diket för att hurra för litteraturen. För Halldór var det viktigast att tacka det gömda folket för lyckönskningarna.

När man läser Tidens gång i Backstugan är det oundvikligt att förbinda vissa värderingar och åsikter med allmogen. Människorna i Brekkukot (Backstugan) lever ett regelbundet liv som går sin gilla gång, respekterar andra människors rätt att vara avvikande och är aldrig aggressiva mot sina medmänniskor. Där är orden för dyra för att man ska slösa dem på meningslöst babbel, hånfullheter eller lögner, och där är det lika illa att vara nyfiken som att vara tjuvaktig. Denna lilla stuga i utkanten av det lilla samhälle som Reykjavik höll på att utveckla sig till, liknar mest ett paradis. Där tror människorna inte på penningen eller andra nymodigheter. Mormor och morfar i Brekkukot är de mest sympatiska av alla och de utgör en pålitlig länk till det förgångna. I deras tankevärld är den enda sanna rikedomen den som inte kan tas ifrån människan.

Dessa värderingar har ibland tolkats som taoism, men kärnan i „tao enligt Halldór“ utgörs av respekt för allt liv, en tro på den okonstlade människokärleken, på trofasthet och uppriktighet. De förebilder för mänskligt uppförande som uttrycktes i den kinesiska skriften Boken om Tao för över två tusen år sen, finner Halldór bland vanligt folk. Den enkla allmogen – det gömda folket – är raka motsatsen till prålsällskapet, de som ständigt försöker göra sig breda utan att ha någonting alls att visa fram.

Halldórs respekt för det ofördärvade livet är enligt min åsikt förklaringen till varför hans verk väckt så mycken uppmärksamhet hos islänningarna – och andra nationers folk. I hans böcker finner man en allmänmänsklig kärna – en ren ton – som talar till människorna på samma sätt var de än bor, i vilka miljöer de än befinner sig. Han lyckades i sina verk föra in världen i den isländska litteraturen; i detta mikrokosmos kan romanfigurernas öden förstås av folk i hela världen.

Bjartur í Sumarhúsum, huvudpersonen i Fria män, tycks i alla fall ha många likasinnade runt om i världen och boken har gjort djupt intryck på många läsare. En vinter när Halldór satt hemma i sitt hus Gljúfrasteinn inte långt från Reykjavik knackade det på dörren. Det var ett förfärligt oväder, och ingen vågade sig ut om den inte hade ett mycket viktigt ärende. Där ute på trappen stod en man, och på vägen utanför väntade en taxi på honom. Det var en amerikan på väg till Europa som hade mellanlandat på Island för att byta flyg. Han hade fått tag på en taxi och bett chauffören köra hem till Halldór Laxness. Det är ungefär 75 kilometer från Keflavík till Gljúfrasteinn så den taxiresan blev nog ganska dyr. Hans enda ärende var att få skaka hand med den man som hade skapat Bjartur í Sumarhúsum, få en bok signerad och berätta att på Manhattan fanns många fler bröder till Bjartur än någon annan stans i världen. Han hade så bråttom att han inte ens hade tid med en kopp kaffe, och försvann efter det korta samtalet ut i ovädret igen.

De senaste åren har intresset för att ge ut Halldór Laxness utomlands ökat avsevärt. Förläggare i länder vars intresse för honom tidigare varit svalt är nu eld och lågor och vill få ut hans romaner på marknaden.

Nu förbereds en filmatisering av Fria män i internationellt format. Ruth Prawer Jhabvala arbetar med att bearbeta manuskriptet. Hon har två gånger fått en Oscar för bästa filmmanuskript, för Ett rum med utsikt och Howards End. Filmen ska regisseras av Hector Babenco som bland annat har fått en oskarsnominering för regin till Spindelkvinnans kyss.

Halldór Laxness’ röst, den som en gång bestämde sig för att sjunga för hela världen, ljuder än land och rike kring trots att han själv är borta. Den kommer att sjunga länge än, för läsare på Island och i andra länder – däribland också dikesgrävarna i Sundsvall.

Föreläsning í Kulturhuset i Stockholm 21. mars 2002